elviravictor.blogg.se

Hmm var ska jag börja... Ja det var en händelserik dag! Mycket känslor. Ja det började iaf med första klassen som var 70 cm. Det kändes lite sådär på framridningen, inte helt rätt. Men jag kände mig ändå taggad. När vi kom in på banan och hade hoppat första hindret kändes det typ perfetk! :D Det kändes som det bara var han och jag. Vi hoppade till hinder nummer 4. Sen på nummer 5 hade jag honom inte HELT framför skänkeln och jag kände att han kom helt på tok för nära. Han tänkte hoppa men tvärstanna i sista stund. Men då var ju jag redan på väg över hindret! Så det blev uteslutning pga att jag ramlade av. Surt men sånt är livet. Blev lite ledsen eftersom det kändes så bra och så. Aja bara att torka tårarna och ta in alla peppande ord som alla sa! 

 

Nästa klass var 80 cm! Det kändes jättebra på framridningen/framhoppningen. Han var fram för skänkel. När vi kom in på banan försökte jag tagga igång honom. Han VAR taggad! Men när vi red mot hindret första gången så var jag lite slarvig och höll inte helt koll på honom så han smet förbi. Ok vi kör igen tänkte jag! Så vi red mot det igen. Han hoppade inte denna gång heller. Jag hör alla ropa och hejja på! Så jag tänkte liksom att nu SKA det gå!! Men när vi red mot hindret kände jag verkligen i hela Terrys kropp att han inte hade kraften för att hoppa. Han KUNDE inte! Det gick inte! Så vi blev uteslutna även i den här klassen. 

 

I dennna stund när vi skritta ut från banan och visste att vi inte ens hade tagit oss över första hindret. Snacka om besvikelse. Jag ville så gärna att det skulle gå! Men det gick inte. 

 

Sen blir jag så irriterad på mig själv. När jag kommer hem och tittar på filmen så börjar jag direkt över analysera allting. Typ "Hmm där kanske jag hade kunnat vara på lite mer med skänkel." "Åååhh OM jag ändå hade haft lite mer koll på den sidan!" Osv! men det är bara att ta in, jag kunde INTE göra något. Men det ska bli skönt att hoppa lite lägre den 6/6 för då kan vi samla lite självförtroende igen! :D